Tänkte berätta om en lite pinsam grej som hände igår när jag var ute och gick i skogen. Nu tänker ni säkert "vad tusan kan hända i en skog mitt ute i ingenstans?" , ja , så va ju min tanke också..

Jag började att gå in en bit i skogen och fick för mig att jag skulle följa de gula markeringarna, vilket motsvarar 5 km. Eftersom jag bott på Dalvik mest de senaste två åren har jag glömt hur stigarna ser ut längre in i skogen, men jag går ändå vidare eftersom jag vet att jag ska följa allt som är gult. När jag gått en bra stund på en väldigt smal och liten stig och är som djupast in i skogen (tror jag) får jag för mig att börja sjunga. (..ja, jag vet vad ni tänker..) Jag va ju ändå så pass långt in i skogen och om någon skulle komma, skulle jag ju höra det.

Vad jag hade glömt bort var att efter den här jätte smala stigen kommer det en lite större grusväg, där t.om en och annan bil ibland åker. Men jag fortsatte inte gå på den, utan gick in på en stig bredvid den. Där går jag och sjunger och plötsligt hör jag en röst, men ser ingen "Mamma, det låter som någon sjunger!!" . "Shit" tänkte jag, "vad ska jag göra nu?" . Jag slutade självklart sjunga, gick med ansiktet rakt ner i backen och hoppades på att rösten jag hörde va på väg bort ifrån mig. Självklart va fallet inte så, utan när jag rundar ett hörn av träd kommer det en hel barnfamilj cyklandes och barnen tittar på mig och skrattar...
 Ja jag erkänner, jag kan inte sjunga. Men varför tror ni jag håller till i skogen när jag ska ta ton? Typiskt Malin...