Är det inte typiskt? Igår skrev jag om att jag längtade efter sommar och att det va svårt att sätta finger på vilken årstid det verkligen är. Jag borde egentligen inte blivit förvånad när jag skymtade snön utanför mitt fönster i morse men kom igen, det räcker faktiskt nu. Jag får trösta mig med att jag har en väldigt fin och lite halvt snarkande kille i min säng just nu. Tänkte slänga ihop några scones och sen väcka honom för en mysig frukost tillsammans. Ibland är även jag rätt bra!