Jag kan inte längre kalla honom för min som jag en gång gjort. Inte röra eller säga de där små söta orden som iaf jag levde på resten av dagen. Jag kan ju göra allt det där, men det blir inte på samma sätt. Inte för att det inte längre är han och jag, för det är det. På sätt och vis. Han är min vän, en fruktansvärt bra sådan som jag ärligt talat inte vet vad jag skulle ta mig till utan. Det är jag väldigt tacksam för. Ibland gör man saker man ångrar, ångrar så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Satan vad ont det kan göra. Mörket har lagt sig för att stanna till imorgon, tankarna yr och jag känner mig vilsen. Jag tycker inte om natten och dess mörker, eller att titta på klockan och upptäcka att om bara några timmar är det dags att gå upp igen.  Tankspridda nätter och oroliga drömmar. Allt i ett. Jag antar att jag måste lära mig att tänka mindre, eller också hantera allt på ett annat sätt. Trots ett konstigt inlägg är killen på bilderna den finaste jag vet och hans plats i mitt hjärta följer mig till graven.