När man tror man klättrat högst upp på stegens trappsteg, det steget då man är oövervinnerlig och totalt sårbar, då man inte fruktar något och man tror sig aldrig någonsin kunna trilla ner. Det är då det där lilla oväntade inträffar. Kanske ett ord från den ena, en gest från den andra, kanske en ändring i livet eller vad som helst som får stegen ur balans. Man snubblar och tappar fotfästet,
och man får börja klättra igen..

-ge aldrig upp!