Det sker inte ofta, men ibland känner jag för att ta en stor spade, gå till den största öknen och ställa mig på den högsta sandhögen. Där skulle jag sätta min spade mot sanden och gräva ett stort, djupt hål. Sedan skulle jag med all min sats hoppa mot mörkret och låta vinden täcka all sand över mig. Där skulle jag sedan bo, inte föralltid men för ett tag, så jag verkligen skulle inse vad ensamhet och längtan innebär. Där skulle jag även få tid att tänka klart, slippa bekymmer och när vinden en dag skulle blåsa bort sanden så mitt ansikte träffas av solens varma strålar, skulle jag inse hur mycket livet betyder och förhoppningsvis vad människorna i min närhet betyder.