Mina ögon rinner och är alldeles röda, flera gånger har jag försökt somna men det är omöjligt. Sen jag kom hem från julavslutningen på förmiddan har jag legat i sängen näst intill hela tiden. Jag har tänkt, tänkt på hur många som träffas och umgås, kör paketlekar och myser med varandra. Vänner, familj och släkt, är det inte det själva julen går ut på? Gemenskap tillsammans med människor man tycker om? För bara några timmar sedan föll snön från en svart himmel ner på barnen som lekte ute på gården. Innan det, hade de tillsammans med sina föräldrar klätt lekplatsen med ljusslingor i rött, blått, grönt och gult. Mysigt.  Att gå på jullov borde kännas underbart, och visst, det känner nog alla. Jag menar, att slippa skolan är väl något iaf de flesta vill.  Men varför kan jag ändå inte koppla av och känna julstämningen?  Varför måste det, så fort jag lägger ner huvudet och blundar, dyka upp bilder.  Någonting saknas, någonting jag en gång tog för givet. 
Jag måste erkänna, i dessa tider blir jag dyster, det är inte som det en gång var. Jag tycker inte om julen.